RÄDSLOR INFÖR FÖRLOSSNINGEN

Tänkte ta och dela med mig av lite rädslor jag har inför förlossningen som inte är långt bort nu. Jag måste få lätta mitt hjärna lite och bara få dela med mig av vad som försegår i min hjärna för tillfället och vad jag har tänkt på under en längre tid. Det finns så mycket mer jag vill dela med mig av men att bara skriva detta nedanför har tagit extremt mycket mod ifrån min sida och har lite smått ångest bara av att dela med mig av detta. Förhoppningsvis är jag inte ensam. 
 
Vägen till BB: Ja vi bor ju ca: 1h bilfärd ifrån BB Danderyd där jag har valt att föda. Jag är rädd då det kan hända så mycket på vägen dit, allt beror på när vi åker in. Om vi åker in på kvällen/natten så tror jag absolut det kommer vara mindre bilar på vägen så Sebastian får rusa fram på vägarna. Men om vi åker på dagen så måste Sebastian först komma hem från jobbet som tar ca: 30/40 minuter och sedan måste vi då åka vägen till BB och då kommer det förmodligen vara mer bilar på vägen, alltså mer trafik. Sedan vet jag ju inte om vattnet går först eller om jag får värkar först, det är ju så olika från varje kvinna. Jag är även rädd att ifall det skulle vara en snabb förlosning att ungen kommer i bilen?! Jag tror ju inte på att det verkligen kommer hända men tänk om? Det är så vanligt att barn har fötts i bilen på vägen till sjukhuset och det vill jag verkligen inte vara med om. Sedan när man väl kommer fram till BB Danderyd antingen dagen då bf är eller en annan dag så har dem inte plats för mig? BB Stockholm ligger ju vägg i vägg, men tänk om även dem inte har plats dagen då vi ska föda?! Då måste jag föras till ett annat sjukhus som ligger ännu längre bort och det vill jag verkligen inte. 
 
Panikattacker: Något som jag har drabbats av sedan några år tillbaka är panikattacker och ångestattacker. Detta är något som Sebastian är mer rädd för än jag då jag inte ens har haft de tankarna. Det var faktiskt i början av graviditeten som han nämnde dem och jag hade verkligen inte tänkt att det skulle hända under förlossningen. Men nu den senaste tiden under graviditetn har jag fått extremt många panikattacker och fått väldigt mycket ångest. Jag är väldigt rädd att få panikattacker under förlossninge, då jag får problem med att andas, tänka klart och bara kunna hantera mig själv. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen om jag får en panikattack på BB ...
 
Smärtan: Jag är så rädd för hur det kommer kännas med smärtor från min sida. Jag vet verkligen inte hur hög smärttröskel jag har och eftersom jag har så ont nu under graviditeten vill jag inte ens tänka på hur det kommer vara när värkarna kommer, när jag väl är påväg in till BB, när jag ligger på förlossningssängen eller när jag väl ska föda henne. Detta är något som hemsöker mina tankar dagligen. 
 
Bajsa på mig: Detta är något som jag inte ens hade en tanke på att man gjorde när man födde eller alltså jo man har ju skojat om det tidigare men nu när jag är gravid blir det lite mer som en verklighet om man säger så. Jag är sjukt glad att folk börjar normalisera detta mer och mer då det faktiskt är väldigt vanligt att kvinnor gör det när man föder ett barn. Men jag är ändå rädd att jag ska göra det. Liksom jag vill inte skita på mig framför Sebastian, inte ens framför kvinnor jag inte känner även fast dem är med om det mer eller mindre varje dag. Så om det händer får det ju hända men jag hade helst hoppat över det om man säger så. 
 
Nålar och bedövning: Något jag har haft en sådan fobi för sedan jag var liten är nålar och än idag är jag så himla spruträdd. Jag är dock väldigt stolt över mig själv som har vågat ta så många blodprov nu under graviditeten, något jag inte heller hade tankar på att man var tvungen att göra när man var gravid. Sedan är jag är väldigt klyven över hur jag ska göra när det kommer till bedövning när jag väl ska föda. Jag vill helst skippa lustgas då jag inte vill må illa osv som jag lätt blir. Sedan vill jag helst hoppa nålar så som epidural men känner att det även är något jag verkligen skulle behöva för jag vill verkligen inte känna så mycket smärta. Men sedan finns det ju skräckhistorier om epidural och det påverkar mitt val av bedövning väldigt mycket. Så detta är något jag tänker på en hel del nu, hur jag ska göra med bedövning och detta är ju väldigt viktigt i mitt förlossningsbrev. 
 
Akut kejsarsnitt: Detta är något jag har börjat tänka på mer den senaste tiden. Tänk om det visar sig att jag inte klarar av att föda vaginalt. Att min kropp inte klarar av att föda ett barn genom min fiffi eller att lilla mini inte orkar med själva processen. Jag är rädd att någon ska skära i mig, alltså öppna upp min mage för att sedan ta ut en unge. Samt bedövningen man måste ta innan, nej ush jag gillar inte ens tanken av att behöva köra på akut kejsarsnitt. Men självklart måste jag ju göra det ifall det blir aktuellt. Men jag hoppas verkligen att det inte behövs. 
 
Själva födseln: Jag har hört sådana skräckhistorier från olika kvinnor som har satt stora ärr i själen och tankarna kring att föda barn. Jag har länge vart rädd för att föda barn och sedan flera år tillbaka tänkt att jag inte vill föda barn själv utan hellre adoptera då jag har sådan rädslor för att föda barn. Jag ryser verkligen av tanken att föda ett barn och jag är vekrligen livrädd. Jag vill på ett sätt förbereda mig så gott som jag kan med att kolla på videos, läsa böcker, artiklar, bloggar osv osv men jag vill ändå inte göra det då jag blir lite illa till mods när jag väl gör det och det gör mig ännu mer nojjig... Detta är även tankar jag inte tror kommer gå över förens jag väl har fött mitt egna barn och detta är något jag går och har ångest över dagligen.
 
Inte kunna amma: Detta är något jag inte har lagt en sådan stor tanke till förens jag har läst eller pratat med andra mammor om det. Jag trodde att amning skulle komma naturligt men nu vet jag inte och det börjar även göra mig lite orolig. Jag vet ju att det finns andra medel för att ens barn ska få i sig näring och mat men jag vill ändå kunna amma mitt egna barn. 
 
Komplikationer med mini: Jag är så rädd att när hon väl kommer till världen kommer det vara något fel. Jag har under graviditeten fått en sådan modersinstinkt och vill inte att något ska hända med henne när hon är i magen och jag tror att jag kommer vara ännu mer rädd när hon är utanför magen. Det finns ju verkligen så mycket som kan hända och jag kan inte ens rabbla upp allting då jag kommer börja tänka på det mer och bli ännu mer orolig. Jag vill såklart bara ha ett friskt barn och kommer se till att hon får allt hon behöver för att må bra. 
 
Spräckas och sy: Detta är en utav de saker jag hör från varje kvinna som har fött ett barn. Jag hade ingen aning om det innan jag blev gravid att man kan spräckas?! Att man sedan behöver sy där nere, neh bara tanken får mig att rysa. På ett sätt vill man ju ha en snabb förlossningen men det är ju då man spräcks som mest? Iallafall det jag har hört. Men sedan vill man ju inte att det ska vara allt för långdraget så det gör ont ännu längre. Jag vet att allt runt om en glömms bort så fort man har bebisen på bröstet men tanken att någon ska sy än där nere och att man sedan kommer ha ont flera dagar efteråt, svårt att gå på toa osv. Ne det gör mig bara ännu mer rädd för att trycka ut en unge. 
 
Kärleken för henne: Detta är min största rädsla och något jag får väldigt mycket ångest över och skäms extremt mycket över. Min graviditet har vart extremt jobbig, svårare än vad jag hade föreställt mig och det har gjort så jag verkligen har hatat att vara gravid vissa stunder. Jag har vissa dagar önskat att jag inte var gravid och får extremt mycket ångest över att jag bär på ett barn. Detta har gjort så jag även har blivit deprimerad och velat dölja min graviditet. Jag har fortfarande dem dagarna och det tog emot när jag läste en hel del artiklar om "graviditetsdepression", då det träffade mig rätt i hjärtat. Jag har gråtit så mycket över det och det har påverkat mig så mycket samt hur jag är mot Sebastian. Jag har verkligen blivit en annan människa och är inte snäll mot någon, speciellt inte mig själv. Jag har under denna graviditetn när jag mått som sämst fått tankar om att jag inte kommer älska min dotter. Att jag inte kommer kunna älska någon annan då jag inte älskar mig själv. Jag kan vissa dagar ibland ifrågasätta mig själv om jag verkligen vet vad kärlek är? Att jag är så kallblodig och känslokall att jag inte kan älska någon annan människa. Såklart älskar jag Sebastian så extremt mycket, är verkligen så kär i honom och det tog tid innan jag verkligen gjorde det och är nu rädd att det kommer ta ännu längre tid innan jag kommer älska min egna dotter. Jag skäms bara nu när jag skriver ner mina tankar, vågar inte ens dela med mig av allt då det verkligen är brutala tankar. Jag vågar inte ens erkänna dem för mig själv ibland. Men jag är väldigt rädd över att jag inte kommer älska min dotter även fast jag samtidigt vet att jag kommer göra det. Men jag är vekrligen så rädd för det. Det går inte att förklara, ibland förstår jag inte ens på mig mina egna tankar. 
 
Dagarna efteråt: Något jag både ser fram emot och har lite smått ångest och panik över är dem första dagarna hemma själv med henne. Vad ska man göra då? Första natten, kommer hon andas rätt osv? Ja det finns verkligen så mycket som snurrar i min hjärna och flera tankar kommer varje dag som jag inte tänkt på tidigare. Hur ska jag byta en blöja, jag har aldrig gjort det innan liksom. Hur ska jag göra om jag inte kan amma henne? Hur ska det gå med sömnen för både henne och för oss. Hur ska jag hinna med att vara mig själv. leva mitt liv och ge tid åt Sebastian? Jag har verkligen så mycket i min skalle angående de första dagarna och ser som sagt både fram emot dem men ändå inte. 
 
Detta är några rädslor jag har inför förlossningen. Jag har såklart mer rädslor så som kring sista tiden i graviditeten, efter graviditeten, under förlossningen osv osv. Ja det händer ju en hel del med min kropp, mina hormoner, mina tankar, min vardag och vad som ska komma ske. Jag får lätt ångest och det har inte blivit lättare om jag säger så. Jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra och att mamma livet kommer ske naturligt men man vet ju verkligen inte. Detta är mitt första barn och även om jag ser fram emot det så är jag livrädd. Någon mer mamma som känner igen sig? Som vill dela med sig av lite rädslor, tankar ah you name it. Snälla lämna en kommentar eller två. Ge mig era bästa tips! 
 
 











Kom ihåg mig?