FÖRLOSSNINGSDEPRESSION

| BABYFEVER
 
Ni som har barn. Gillade ni att vara gravida?
 
Jag frågar er idag på grund av det enkla skälet att jag inte gjorde det. Jag har aldrig pratat om det med någon annan än Sebastian. För det som förväntas av dig när du är gravid är att du ska vara glad och exalterad, eller det tänkte jag iallafall. Så när jag blev gravid var det som rena rama käftsmällen. 
 
Jag gillade aldrig känslan av att vara gravid. Jag gillade inte det faktum att min kropp gick upp den galna mängden vikt eftersom det gjorde att alla delar av min kropp gjorde ont (jag gick upp nästan 30 kg). Jag tyckte inte om sparkarna eftersom de var så hårda att jag inte kunde andas ibland, jag var tvungen att kissa hela tiden och jag var bara väldigt obekväm. Jag kände inte heller den glow up folk pratade om. Jag har aldrig känt mig så ful och äcklig som jag kände mig när jag var gravid. Jag har aldrig mått så psykist dåligt som jag gjorde när jag var gravid och jag höll allt inom mig. 
 
Men det som var ännu värre var att jag aldrig kände mig riktigt sammankopplad till mitt barn när hon var i magen. Det var förmodligen det jag var mest rädd för att berätta för någon. Jag berättade inte ens det för Sebastian. Jag minns att jag inte ville posta på sociala medier att jag var gravid då jag skämdes. Det var inte förens Sebastian nästan fick tjata sig till att få lägga ut på sociala medier att vi skulle få barn. Bara för att jag inte kände den koppling som alla pratade om och det gjorde mig livrädd. Jag blev av med mitt jobb när jag var gravid och jag skyllde allt på henne. Jag kände mig så misslyckad och jag ångrade många gånger att jag ens blev gravid. Jag skadade mig själv så mycket och jag grät nästintill varje dag pga jag hatade att vara gravid. Jag hatade mig själv och jag hatade även henne. Jag övervägde även att låta Sebastian ta hand om henne helt och att jag skulle ta mitt egna liv. Dessa tankar sitter än kvar idag. 
 
Anledningen till att jag ville dela detta med er idag är att jag känner att detta är något folk inte pratar om tillräckligt. Alla gillar inte att vara gravida och det är okej. Du är inte galen för att du inte känner "glowet" alla pratar om. Jag mår än idag inte helt hundra och jag hatar fortfarande min kropp även fast jag nästan har tappat alla kilon. Jag har ännu inte fått en sammankoppling till min dotter men den blir starkare för varje dag. Vissa dagar gillar jag inte att vara en mamma och saknar tiden då jag inte hade barn. Men det är bara en bråkdel av tiden då jag älskar att vara en mamma och en bråkdel av den kärleken jag har för min dotter. 
 
Men jag tycker verkligen vi ska börja normalisera att må dåligt som en förälder eller som en gravid kvinna. För det är inte en dans på rosor dethär. Man pratar inte så ofta om detta, hur fort ens liv förändras. Man går runt och längtar efter ens nya familjemedlem men det är rena rama totyren och ingen förbereder än för det. Man tappar känslorna för varandra, man blir självisk, man sover ca: 4h om dagen och hör konstant skrik, dag som natt. Man är konstant irriterade på varandra och kan inte riktigt glädjas åt ens förhållande eller än själv. Man blir självisk. Men det är bara en bråkdel av ens tid. Den tiden går förbi fort och man kommer in i nya vanor och en ny rutin. Man får nya känslor för varandra och man har nu inte bara en person man älskar, man har två. 
 
 












Kom ihåg mig?