HUR MIN FÖRLOSSNING GICK

| BABYFEVER
 
Scrollade igenom min blogg här om dagen och läste igenom vad jag bloggade om tiden jag var gravid med Leah. Jag hade ju en väldigt svår och jobbig graviditet med extremt mycket illamående, njurinfektion, förlossningsrädsla, depression och allt detdär... Även om det skulle vara den vackraste stunden i mitt liv var det nog den jobbigaste och jag bloggade ju en hel del om vad jag tänkte på, vad jag var rädd för osv. Så jag kom förbi ett inlägg där jag skrev om mina rädslor inför förlossningen och jag tänkte jämnföra mina känslor och tankar då och nu. Om ni vill läsa inlägget om hur jag tänkte då så hittar ni det här! 
 
En bild Sebben smygfotade på mig, mitt i en värk och när jag fick träffa Leah efter 1,5-2h !
 
Vägen till BB: När jag skrev inlägget visste vi ju inte att jag skulle bli igångsatt. Men vägen till BB var pirrigt men förväntansfull. Jag kommer ihåg att jag och Sebastian var så nervösa och att vi inte riktigt visste vad vi skulle ta oss till. Vi visste ju inte riktigt vad som väntade oss. 
 
Panikattacker: Jag led väldigt mycket av panikattacker innan jag blev gravid och fick några under graviditeten så jag var väldigt rädd för att få dem under förlossningen. Detta var även något Sebastian var väldigt rädd över att jag skulle få. För när jag får dem så har jag så svårt att andas lungt och sansat och tänka klart. Jag får ingen luft och nästan svimmar av allt hulkande och gråt. Men jag minns att jag inte fick någon innan eller under förlossningen men precis efter när jag fick se Leah så fick jag en. Men den var inte så långvarig tack o lov. Men det var inte heller behagligt att få den. 
 
Smärtan: Oj vad jag var rädd för att föda, men det är väll alla första gången? Det har var iallafall min största rädsla i livet och något som har hållt mig tillbaka med tankar kring att ha barn. För sedan ung ålder har jag alltid sagt att jag inte ska föda vaginalt eller föda alls, jag skulle adoptera. 
Visst gjorde det ont men inte själva födandet och pushandet. Det som jag upplevde gjorde ondast var värkarna och när de skulle trycka ut moderkakan då den inte åkte ut med Leah. Det var nog det som var värst och det jag minns mest pga smärtan.
 
Bajsa på mig: Okej jag kan ju säga att på ett sätt i förlossningsrummet så brydde jag mig inte om det skulle hända och nu bryr jag mig inte om det skulle hända i framtiden. Jag frågade faktiskt läkarna om jag kommer bajsa på mig och de sa att "nej du kommer inte bajsa på dig men ditt barn kommer göra så att det sista som är kvar i tarmarna kommer komma ut då huvudet trycks ut genom slidan, vilket ligger precis framför analen." 
 
Nålar och bedövning: Det värsta jag vet är nålar. Alltså verkligen, det värsta!! Men jag klarade det som en redig kämpe! Jag bad om epidural vilket jag fick och visst gjorde det ont men mina värkar gjorde ondare så jag hann inte riktigt känna nålens smärta eller ens fokusera på den. 
 
Akut kejsarsnitt: Man får ju massa tankar innan förlossningen och en utav dem var akut kejsarsnitt. Tack o lov så behövde jag inte göra det. Detta är något jag är extremt lättad över. För det är vanligare än vad man tror! 
 
Själva födseln: Som sagt så var jag extremt rädd inför den då jag har hört skräckhistorier från mina systrar, vänner, kollegor osv. Men som sagt så var värkarna och att trycka ut moderkakan värre för min del. Men om jag kommer föda vaginalt igen i framtiden så hoppas jag att jag har en lika lindrig förlossning som den jag hade med Leah.
 
Leah liggandes på neo med massa sladdar, oj vad jobbigt detta var på psyket att se sitt barn med massa sladdar överallt.
 
Inte kunna amma: Nu i efterhand tänker jag mest, herregud hur kunde jag vara rädd för detta? Jag var ju värsta kossan. Men det är ju inte alltid självklart att alla mammor kan amma sina barn. Men amningen gick lätt för mig och visst gjorde det lite ont i början men jag använde mig av amningsnapp vilket hjälpte mig enormt mycket. Jag blev förövrigt kallad Dolly Parton av alla läkare och sjuksköterskor pga. all mjölk jag hade i mina bröst. Men jag valde att sluta amma Leah när hon var runt 2/3 månader pga min egna skull då jag mådde psykiskt dåligt med hur mina bröst såg ut, att jag var den enda som kunde mata henne, jobbigt under nätterna och att hon enbart tog ett bröst tillslut. 
 
Komplikationer med Leah: Detta var min största rädsla. Att mitt barn skulle vara sjuk eller behöva allt för mycket vård så vi inte skulle få hålla henne eller träffa henne. Även om Leah föddes med andningssvårigheter så hade vi tur. Hon var nämligen väldigt blå när hon föddes och skrek inte vilket gjorde att de fick springa iväg med henne innan jag fick hålla henne. Så medans hon och Sebastian var borta över 1,5h för att försöka få igång hennes andning och ta massa tester låg jag kvar på brittsen utan att veta vad som skedde medan de tryckte ut min moderkaka. Jag var i chock och kände mig helt tom. Tack o lov gick allt bra och vi fick sedan ligga på neo i 1 vecka. Idag är hon frisk och växer som hon ska. Men rädslan att någonting kommer hända henne finns alltid kvar.
 
Spräckas och sys: Detta handlade alla skräckhistorier som jag hade hört om. Men tack o lov så spräcktes jag ingenting och behövde inte använda sugklocka eller någonting. 
 
Kärleken för henne: Detta hade jag svårt för i början och det är äntligen nu den börjar kännas verklig. Jag led av förlossningsdepression och kände ingen sammankoppling till Leah de första månaderna men det är nu, nästan för någon månad sedan tror jag som jag börjar känna en mer sammankoppling med Leah. Detta var så läskigt och är fortfarande.
 
Vilandes på neo och en hemkommen Leah! 
 
Dagarna efteråt: Vi var ju inte beredda på att vi skulle ligga på neo i 1 vecka så vi packde ju knappt något till oss så det var väldigt jobbigt psykiskt att både gå runt där sunkiga, med ett sjukt barn under sveriges varmaste dagar. Sedan som nya föäldrar var allt jobbigt. Jag minns en dag att jag skulle gå iväg för att ha ett möte med en psykolog och även gå och köpa bindor. Jag fick inte Leah att amma innan jag gick och jag var stressad till mitt möte så jag fick springa genom Danderyd gråtandes. Jag satt bara och grät hos psykologen och sprang sedan genom Danderyd till Apoteket i skitiga kläder som är dränkta i bröstmjölk och svett och köpte bindor. Sedan när jag kom tillbaka till neo så var allt bra med Leah och Sebastian men jag var helt förstörd. Jag fick en panikattack och grät medan jag försökte amma Leah. Ja det var några stressiga dagar så det var extremt skönt att komma hem till lägenheten efteråt och bara vi 3. 
 
Jag vet att jag tidigare har skrivit att jag ska dela med mig av min förlossningshistoria men detta är nog allt ni kommer få veta. Även om jag hade en lätt förlossning så tog det väldigt hårt på mitt psyke. Så jag kommer faktiskt inte dela med mig av min förlossningshistoria. Men om det är något ni undrar så kan ni alltid lämna en kommentar så ska jag försöka svara på dem! ♥
 
 











Kom ihåg mig?